Drömmar blir verklighet med familjen Nyberg

Året var 1977 när en kompis övertalade Gunnar att följa med honom i flygplanet, och på den vägen är det.

– Jag blev fast. Jag gjorde mitt första hopp i Långsele, mitt i vintern. Det var kallt, men det var bara att klä på sig, berättar Gunnar, under tiden han spänner på sig viktbältet inför hoppet han snart ska göra.

I dag agerar Gunnar vaktmästare och tar hand om Bänkås flygfält. När vi kommer står han och mekar med bränsletanken, därefter åker han iväg med verktygen och hjälper till på annat håll. Allt arbete Gunnar gör är ideellt och redan 1976 hjälpte han till med att slå och dränera flygfältet, som dessförinnan var en myr.

Hoppen har sedan dess blivit fler än han kan räkna, och adrenalinkicken suddas ut allt eftersom åren går.

– Nu är ett hopp mer slentrian. Sedan är det ett heltidsjobb att klippa gräset på flygfältet och allt annat runt omkring, så jag hinner inte hoppa så mycket längre. Just nu är det bara roligt att familjen är med, säger han.

Hela familjen involverad

Och familjemedlemmar finns det gott om. Två söner, en dotter, en svärson och även Gunnars syskonbarn finns med i skaran som snart ska kasta sig ut ur flygplanet på 4 000 meters höjd i en vacker formation. Hela familjen Nyberg har växt upp på flygfältet och fallskärmshoppning har kommit att bli en passion för samtliga.

– Man hade inte så mycket val, skrattar kusinen Patrik Wassman.

Men på Bänkås hoppfält finns inte bara veteraner. Många elever tar just nu sina allra första hopp på egen hand, övervakade av lärare både i flygplanet och på marken. Unga och förväntans- fulla tandemhoppare vankar nervöst av och an medan de med jämna mellanrum blickar upp mot den klarblå himlen som snart fylls med färgglada skärmar. Snart är det deras tur.

– Det ska bli jättekul. Just nu känns det bara härligt, säger 20-åriga Daniel Sandström från Örnsköldsvik, som snart ska hoppa sitt allra första tandemhopp.

Kompisen Sandra Karlström från Piteå håller med.

– Jag är faktiskt inte ett dugg nervös än. Men det kommer väl, säger hon.

Svårbeskriven känsla

Själv minns jag pirret i maggropen. För nio år sedan stod jag själv på Daniel och Sandras plats, 14 år ung och själaglad över att snart få genomföra min stora dröm. Jag hade sparat i åtta månader och nu var det äntligen dags. Med ett rytande drog propellrarna igång och plan- et lyfte snabbt till ett par tusen meter. Vi klev ut på utsidan av planet, och min instruktör släppte taget samtidigt som killen framför filmade oss. Känslan därefter är svår att beskriva. Att falla fritt i 200 kilometer i timmen i 50 sekunder är fort- farande det bästa jag någonsin har gjort.

När Daniel och Sandra kommer ned efter hoppen lyser deras ansikten och de uppspelta leendena går inte att ta fel på.

– Alltså herregud. Det var helt otroligt, jag känner mig helt frisk och hel! utbrister Sandra.

Daniel får fram ett par stapplande ungdomliga uttryck.

– Grymt, ascoolt... Det var awesome. Det känns som att man har fått ett helt nytt perspektiv på saker och ting, jag vet inte varför.

Bänkås hoppfält sjuder av aktivitet och resterna av det nyklippta gräset fladdrar omkring i vinden. Överallt ligger fallskärmar i alla möjliga färger.

– Fallskärmshoppning är en livsstil. Jag har aldrig träffat på någon som ångrar att de har hoppat, säger Gunnar Nyberg.

Dela
  • +1 Intressant!