Sandras söta drömmar

Hon föll för det gula trähuset redan i tonåren. Nio år senare var gården hennes – och drömmen om ett eget kafé kunde bli verklighet. – Det här är det bästa jag har gjort, jag är supernöjd, säger Sandra Nilsson, ägare till Gamla gården i Sundsbruk.

I slutet av 1800-talet rådde full bageriproduktion i villan i Sundsbruk. Ägarinnan Lydia Walter, vida känd för sin mandelkubb, drev kafé med servering och brödförsäljning i flera decennier i det gula trähuset.

Om detta visste Sandra Nilsson ingenting när hon, 17 år gammal med kafédrömmar, upptäckte att det ljust gula huset var till salu.

– Jag blev kär direkt, minns Sandra Nilsson, nu 35.


Bearbetade ägaren

Huset blev dock inte hennes den gången. Men Sandra kunde inte släppa tanken på den gula trävillan. Hon åkte förbi huset så gott som varje dag. Bearbetade ägaren, erbjöd sig att köpa. Skissade på en skylt med titeln ”Café Tornet”.

– När de planerade renovering blev jag orolig och tänkte, ”förstör inte mitt hem”, berättar Sandra.

Till slut gav ägaren vika. Du får köpa skiten, meddelade han per telefon.

I oktober är det ganska precis ett år sedan hon öppnade sin butik och kafé i Gamla gården, som hon kallar sitt hus. Exakt hur gammal den gamla gården är vet hon inte – någonstans kring 1850-1870, lyder den enda fakta hon hittat.

Husets övervåning tjänar som bostad åt Sandra och sonen Vincent medan hela nedervåningen är vigd åt hennes företag. Hon säljer antikviteter, loppisfynd (”det mesta kommer från mina egna gömmor”) och inredning vid sidan av serveringen, som precis som på Lydia Walters tid huserar i rummet med flera stora fönster som ger vackert ljusinsläpp.

I stället för mandelkubb gör sig Sandra känd för sin kak- och tårtbuffé, kanske i synnerhet den hallonspäckade marängtårtan.

– Den är en favorit. Det säger bara svisch när jag ställer fram den, säger Sandra.


Enklast går bäst

Hennes signum är hembakat. Därmed gör det inget att prinsesstårtans marsipantäcke har små veck. Perfekta, massproducerade sötsaker finns att köpa i parti och minut på andra ställen – däremot är det klassiskt hemgjorda svårare att få tag i för den som inte har ro eller lust att baka själv, resonerar Sandra.

– Jag är amatör, det är inget jag hymlar om. Det är de enklaste tårtorna som går bäst, de hederliga varianterna med grädde och marsansås, säger hon.

– Hembakade kakor och tårtor får många att tänka på sin barndom. De blir nostalgiska, det gillar jag.

Den viktigaste ingrediensen vid spisen är passion, tycker Sandra:

– Det är så jag tror att människor lyckas. Lägger man ner ordentligt med kärlek i bakverken så märks det på både kvalité och smak. Det syns på produkterna om folk gillar det de gör.


Självlärd

Bortsett från gymnasieutbildningen på hotell- och restaurangprogrammet är hon självlärd i köket. Pappas experimentlust i köket har också smittat av sig:

– Han använde aldrig recept utan hittade på lite här och där, la till ditt och datt. Det blev jättebra, säger Sandra som särskilt minns hans egenhändigt uppfunna pepparkaka med massor av smör och gräddfil.

Hon har lagt ner åtskilliga timmars arbete på det gula huset – golv har målats, väggar har tapetserats, verandan har byggts ut. Men hela tiden med varsamhet. Sandra vurmar för det gamla och strävar efter att bevara snarare än bygga.

– Jag brinner för byggnadsvård. Det finns tyvärr inte så många gamla hus kvar i området, nästan alla kring Birsta har ju rivits, säger hon.

Gamla gården står utan tvekan säkert – Sandras tonårskärlek rostar aldrig.

– Gamla hus ger ett lugn, man kopplar av. Att bo i ett gammalt hus är en hel livsstil.

Dela
  • +1 Intressant!