Bortser från verkligheten

Svante Säwén

Gör Ni inget, så lagstiftar vi. Finansminister Anders Borg (M) hotar både fack och arbetsgivare och uppmanar dem att göra det lättare att anställa. Han öppnar till och med upp för gamla tiders Hagarundor där regeringen och arbetsmarknadens parter försöker finna gemensamma lösningar på arbetslöshetens problem.

Det är ingen dum idé alls. Men som grund för förhandlingar är Borgs förslag direkt dumma. Som om fler korttidsanställningar än i dag skulle bidra till att lösa arbetslöshetens problem. Otryggheten är stor nog redan. Man kan redan gå i åratal utan att bli anställd. Och lärlingsanställningar är heller inget nytt.

Faktum är att exempelvis sossarna nu går fram med förslag om traineeanställningar för att underlätta den generationsväxling som kommer. Så visst finns saker att diskutera. Skillnaden mot de borgerliga brukar gå i betalningen. Sossarna vill att den som arbetar ska ha en lön det går att leva på, där de borgerliga mer är inne på löner på socialbidragsnivå. Skillnaden åskådliggörs om man jämför de borgerligas Fas 3 med sossarnas avskaffade plusjobb.

Anders Borg försöker ju beskriva sig som en som använder vetenskapen för att driva den korrekta politiken. Nu när teorierna har prövats i verkligheten vet vi att de inte håller. Det så kallade jobbskatteavdraget skulle ju ge många jobb. Men inte ens i högkonjunkturen mellan de senaste kriserna har vi märkt någon effekt. Införandeåret 2007 gav heller inte fler jobb än sossarnas och de gamla reglernas 2006.

A-kassan är ett ännu tydligare misslyckande. Alla vet att höjda avgifter först drev en halv miljon från a-kassan. Mindre känt är att stramare kvalificeringsregler nu gör att bara var tredje arbetslös överhuvudtaget får a-kassa. Den teoretiska grunden bakom förändringarna håller inte. Det gäller inte minst det märkliga avgiftssystem, som sätter avgiften för en akademiker till 90 kronor när en hotellstäderska betalar 430 kronor – per månad.

I en ny forskarrapport, alltför lite uppmärksammad, visas att den teoretiska grunden bakom Borgs försämringar inte stämmer. Tesen var att differentierade avgifter skulle få facken att avstå från höga lönekrav i branscher med arbetslöshet.

Men nationalekonomen Lars Calmfors visar att bestående arbetslöshet i en bransch snarare skapar långtidsarbetslöshet. De hamnar med dagens a-kassa i stället hos socialkontor och arbetsförmedlingens ersättningar. Alla utförsäkrade har ju gjort att många a-kassor nu kan sänka avgifterna! Och, säger forskaren Anders Kjellberg: höga avgifter till IF Metalls a-kassa hindrar i stället ”ungdomar för att söka sig till industriprogrammen”. Det drabbar förstås den industri vi lever av, den industri som skriker efter utbildade ungdomar.

Regeringens teoretiska modell hänger inte ihop med den verklighet där industrifacken förhandlar tillsammans trots helt olika a-kasseavgifter. Faktum är att den hyllade Anders Borgs teorier inte utgår från verkligheten. Därför går det som det går.

Dela
  • +1 Intressant!