En anständig människa

Svante Säwén

Det har nu gått 100 år sen Raoul Wallenberg föddes. En svensk hjälte enligt allt fler. Speciellt på borgerligt, helst liberalt, håll. Var han en hjälte? Jag tror det. I varje fall i den mening som Gabriella Kassius, 1944 ung medarbetare till Wallenberg i Budapest, nämner i SvD i lördags. Hon jobbar vid 89 års ålder som språklärare och frågar sig i mötet med asylsökande svenskar: vad skulle Wallenberg ha gjort?

Hon fortsätter: Om han vetat att skulle kallas hjälte hade han nog blivit rasande. Han skulle ha sagt att han handlat av vanlig anständighet.: ”en anständig människa kan inte göra annat än vad jag gör”.

Judarnas situation i Ungern förvärrades snabbt sen tyskarna tagit militär kontroll över landet i mars 1944. I östra Ungern deporterades hundratusentals judar. Efter de fascistiska pilkorsarnas kupp hösten 1944 blev judarna helt fredslösa även i Budapest. Dessförinnan hade Wallenberg från sitt skrivbord kunnat organisera och med hjälp av svenska skyddspass rädda många av de judar som hotades att skickas till gaskamrarna. Efter 15 oktober handlade det om att genom att själv ge sig ut på gatorna för att rädda judar från dödsmarscher eller tåg till dödslägren.

Han gjorde mer än vad en anständig människa måste. Han var ung, modig och han tog risker för att hjälpa andra. Ordet hjälte är nog inte så dumt ändå som beskrivning. Var han då en hjälte trots att han tjänade det som ofta beskrivs som en oanständig svensk stat? Hans uppdrag hade också amerikansk uppbackning, inte minst ekonomiskt, det är nog inte minst därför Wallenbergs namn fått sån internationell stjärnglans. Men svenska UD gav alltså sitt godkännande till att utnyttja Sveriges neutralitet till att skydda flyktingar.

Den omstridde journalisten Henrik Arnstad ger i gårdagens DN Kultur en något annorlunda beskrivning av Sveriges agerande under andra världskriget än den som blivit vanlig i dag.

Han påminner om hur det totalt isolerade Sverige 1942, när informationen om Förintelsen började sippra ut från Nazi-Tyskland erbjöd sig att ta emot alla norska judar när dessa hotades av deportation till dödslägren. Detta erbjudande gjordes av utrikesminister Günther och statsminister Per Albin Hansson (S), trots att man därmed riskerade att dra på sig Hitlers personliga vrede.

1943 organiserade ett stort räddningspådrag för de danska judarna. Tusentals hjälptes över Öresund. 1944 arbetade också legationschefen Ivan Danielsson och attachén Per Anger som representanter för Sverige aktivt för att bistå ungerska judar.

Speciellt med Wallenberg var ju att han före krisgsslutet greps av Sovjet, som det förefaller nu med en större mängd guld i sin ägo. Hans omfattande kontakter med de nazityska myndigheterna väckte deras misstro. Det är lätt att föreställa sig att 20 miljoner döda Sovjetmedborgare förvärrade Stalintidens misstro. Kanske var det därför Wallenberg dog i sovjetisk fångenskap, trots att han var en anständig människa.

Dela
  • +1 Intressant!