En kris för politiken

Skuldkrisen har belyst Europas politiska ledarskap ur mindre smickrande vinklar. Dels bristen på ledarskap, reaktioner har kommit först när ledarna stått inför mer eller mindre fullbordat faktum. Och när politikerna visat senfärdighet, har EU-kommissionen varit betydligt mer alert; sedan finanskrisen 2008 har tjänstemännen i Bryssel flyttat fram sina positioner, och förmodligen har vi bara sett början på denna utveckling. Dels präglas ledarskapet av nationalistisk populism, ofta undrar man om det viktigaste för politikerna verkligen är att lösa krisen eller att bli omvalda trots krisen.

Även om Sverige är en marginell spelare i eurosammanhang är det värt att notera hur såväl ledande moderater som socialdemokrater inrikespolitiskt använder skuldkrisen för att framställa sin ekonomiska politik som ansvarsfull. Därför säger båda partiledningarna nej till förslaget om gemensamma euroobligationer med argumentet att länder som har skött sina finanser inte ska straffas för att andra har syndat. Liknande retorik kunde spåras hos Finlands finansminister Jutta Urpilainen när hon öppnade för att landet hellre lämnar eurozonen än fortsätter att finansiera andra länders skulder. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har sagt att en bayersk hemmafru är bättre skickad att hantera pengar än aldrig så slösaktiga sydeuropéer: ”Hon hade kunnat förklara sin livsvisdom: På sikt kan man inte leva över sina tillgångar”.

Att några av eurogruppens A-barn öppnar för att lämna valutasamarbetet är kanske inte det smartaste draget för att lugna hypernervösa finansmarknader. Och ingen seriös ekonom skulle komma på att jämföra fru Schneiders hushållskassa med en statsbudget. Men i kampen om hemmaopinionen synes alla grepp vara tillåtna. Att Moderaterna i sin valplattform för Europaparlamentsvalet 2014 uppges vilja försöka exportera ”svensk skattemoral” bekräftar bara bilden: Europas kris är lika mycket politisk som ekonomisk.

Dela
  • +1 Intressant!