Annons
Annons
Annons

Fritt fall för fattiga familjer

Ida Nilsing

”Sverige ska inte vara ett land där hundratusentals barn tvingas leva i fattigdom.” sa Håkan Juholt när han installerades som socialdemokratisk partiledare 2011. Sen gick det som det gick för Juholt, och i samband med hans avgång lovade partisekreteraren Carin Jämtin att frågan inte skulle falla i glömska.

Men barnfattigdomsfrågan har tappat sin viktiga topplacering i partiet. Varken Mikael Damberg, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, eller partiledaren Stefan Löfven, fick någon fråga på ämnet när de gästade Ekots lördagsintervju (Damberg i helgen och Löfven för två veckor sedan), och försökte inte snika in den själva.

Nu skulle vara ett gyllene tillfälle att visa hur misslyckad den borgerliga politiken är. ”Moderaterna vill bekämpa fattigdomen med jobbpolitik och ordning och reda i den svenska ekonomin.” skriver de på sin hemsida – och listar olika jobbskapande åtgärder. Men deras hårdföra arbetslinje är varken särskilt framgångsrik eller kostnadseffektiv. Ordning och reda i statens finanser går inte ihop med snuskigt dyra jobbskatteavdrag.

Ekonomen Lars Calmfors förklarade på ett ovanligt begripligt sätt i DN i förra veckan: Den direkta kostnaden för jobbskatteavdraget – 83 miljarder kronor/år – ligger långt över intäkterna för detsamma. Bidraget betalar bara sig självt till 30 procent. Det betyder att nettokostnaden är knappt 60 miljarder.

Calmfors sammanfattar tankeoredan i Rosenbad: ”I ett första led inser regeringen att högre sysselsättning förbättrar de offentliga finanserna. I ett andra led konstaterar den att jobbskatteavdraget är en effektiv metod att öka sysselsättningen. Sen kopplar regeringen ihop de båda leden och drar slutsatsen att högre sysselsättning till följd av jobbskatteavdraget bidrar till finansiering av de offentliga utgifterna, trots att just detta sätt att få fler i arbete har precis motsatt effekt.”

För att komma till rätta med barnfattigdomen måste jobbpolitik kombineras med andra åtgärer, olika bidrag och försäkringar, till exempel föräldrapenning, barnbidrag och bostadsbidrag. Men åtgärdernas effektivitet har minskat. En förklaring är att ersättningsnivåerna inte har ökat i samma takt som inkomsterna. Nivåerna behöver alltså höjas, men Moderaterna bränner hellre statskassan på ineffektiva jobbsatsningar.

Målet för samhället kan inte vara arbete, utan jämlika livschanser. Jobben är det viktigaste medlet. Men Moderaternas arbetslinje leder inte till jämlikhet – tvärtom ökar den klyftorna och tvingar barn från fattiga familjer att stå tillbaka. Det måste socialdemokratin ändra på! Att fortsätta prata om barnfattigdom är en bra början.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons