Giftigt guld

Svante Säwén

En gång kallades det här Guldkusten. I Medelpad skars guld med täljkniv. En del blev snuskigt rika. Det skedde i ett Sverige där befolkningen ökade snabbt. Freden, vaccinet och potäterna var förklaringen enligt skalden Esaias Tegnér. Det var säkert sant. Baksidan var att arbetslösheten blev ett nytt och allvarligt problem. Många emigrerade till USA. Andra åkte till Sundsvalls sågverksdistrikt där det fanns jobb, i varje fall säsongsvis. Skogens guld gav en utkomst även till dem som tog jobben som skapade rikedomen. Fast så länge de var oorganiserade var det förstås alltid arbetarna som tog smällen när tiderna blev sämre. Guldet hade en giftig baksida.

Men giftet finns på ett annat plan också. Havet – en gång kommunikationsvägen nummer ett – sågs långt fram i tiden som så ofantligt, att vi egentligen kunde göra vad vi vill med det, så länge det gav guld i andra vågskålen. Det är de synderna vi nu måste göra upp med när Mittnytt retoriskt kallar det för Giftkusten.

Färska undersökningar visar att fiberbankarna utanför länets kuster innehåller större mängder PCB och DDT än väntat. Här finner forskarna även kvicksilver, bly och dioxiner, också vid industrier som betecknats som mindre farliga. Hur farligt är då detta? Ingen vet eftersom forskarna och Länsstyrelsen inte fått pengar ur havsmiljöanslaget för att undersöka saken. Men med tanke på att länets havsörnar har högre halter av miljögifter än i resten av landet, så finns oron för att gifterna sprider sig via småkryp för att sen sprida sig upp i näringskedjan.

Det är ett allvarligt problem, säger miljöminister Lena Ek (C) till Mittnytt. Men hennes regering minskar nu pengarna till havsmiljön med en tredjedel. Ett första steg mot en lösning vore att de slutade låtsas. Sen måste de agera.

Dela
  • +1 Intressant!