Marknad

Ett av mysterierna i den svenska välfärdens utveckling är alla segregerade bostadsområden, speciellt i storstäderna. En förklaring är respekten för det kommunala självstyret. I borgerligt styrda kommuner valde man i många fall att konservera de segregerande strukturerna genom att bara bygga villor och bostadsrätter. Att bygga bort bostadsbristen överläts till S-styrda kommuner. Den blev ju till ett problem även för den då nästan ständigt socialdemokratiska regeringen. Miljonprogrammet på 60- och 70-talen var nödvändiga också på grund av att bostadsstandarden tidigare var usel i många fall. Men resultatet har tyvärr blivit dagens i många fall helt segregerade bostadsområden.

I dagens läge närmar vi oss åter en akut bostadsbrist på många håll. I storstaden Stockholm är läget mer än akut. Professorn i fastighetsekonomi Hans Lindh pekar i gårdagens DN på några faktorer som gör att staten nu måste gripa in. Kommunerna ser till sina egna problem. Samordningen räcker då inte till. Kollektivtrafiken sköts av landstingen och staten finansierar vägarna.

Staten måste garantera ett nytt miljonprogram, säger han. Kanske kan det ske genom att AP-fondsmiljarderna används till dessa lönsamma investeringar: Miljöpartiet var inne på det i går. Bland sossarna förs redan en diskussion om den saken. Men Hans Lindh pekar på ett annat problem. Han accepterar segregationen eftersom ”billiga bostäder kan på en marknad bara finnas där de med högre inkomster inte vill bo”. Allt annat är att hyckla säger han och fortsätter: Enligt mina värderingar är dock bra och billiga bostäder i trevliga stadsdelar överordnat målet om minskad inkomstmässig segregation.” Frågan är då om vi ska överlåta detta till ”marknaden” även till priset av mer segregation? Nej, säger jag.

Dela
  • +1 Intressant!