Kampen handlar inte bara om musikskolan i Ånge

Jag minns de gånger vi fick prova instrument och hur vi – mitt åttaåriga jag och klasskamraterna – gick spända och fnissiga uppför några trappor till musiksalarna på Bolbyskolan.

Stoltheten som infann sig när jag var den enda i min grupp som lyckades ta ton i saxofonen, den minns jag också. Min bror hade visat mig hur man skulle göra med läpparna och jag minns att jag kikade på Ruth-Len som log åt mig lite sådär i smyg. Jag var stoltare än stoltast!

Och sedan började jag spela ett helt annat sorts instrument. Det var något visst med att gå ifrån lektionerna till Boberg, senare när vi hade flyttat till Björkbacka och senare Minerva; få gå med det där tunga instrumentet in till skolan för de stora barnen som nästan var vuxna och få en alldeles egen tid att lära sig musik.

Det är ett vackert ord; musik. För mig handlar det om att lyssna. Jag var ingen ”hejare” på att spela något instrument men att lyssna har jag alltid älskat. Med glädje minns jag alla lektioner jag bar mitt tunga valthorn upp till Åke Palo, där jag packade upp det och satte det i knäet.

Sedan satt vi och pratade och varje gång han ville att jag skulle spela så hittade jag alltid på något att fråga. Vi spelade lite och till avslut lyckades jag oftast tjata till mig att han skulle spela något för mig. Gången han spelade ”Ave Maria” satte sig kvar i minnet som en stark symbol. Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat när jag hör den.

Jag var inte en typisk musikskoleelev men oj vad jag älskade de stunderna! Och absolut roligast var när vi var ute med hela gänget på alla skolor i kommunen och spelade jullåtar; alla repetitioner som ledde oss dit och den otroliga känslan av tillhörighet. Helt plötsligt kunde jag stå där tillsammans med vänner i blandade åldrar som jag mött genom musikskolan. Ramlande notställ, ihopblandade noter och otroligt peppande lärare – och vi stod framför en publik. Det var äventyr på äventyr och så otroligt mäktigt att få vara med om! Jag vet att jag inte var den enda som lade på mig några kilo självförtroende och självkänsla genom min tid på musikskolan; och den sitter kvar.

Så här står det skrivet på namninsamlingen inför nerdragningarna på musikskolan:

”Humanistiska nämnden har lagt på förslag att banta Musikskolans budget med en fjärdedel av årsbudgeten. Det, om det går igenom, kommer att innebära att kommunens unga kommer att bli en fjärdedel musikskola fattigare! Avgiften blir högre, lärarna och elevplatserna färre. Alla ska inte längre med...

Kultur är inte gratis! Det kostar att utbilda barn och ungdomar. Men det man inte tänker på är hur mycket mer det kostar om kulturen försvinner! Kommunen har redan bantat bort allt förutom musiken. Låt dom för fan inte ta den med!”

Meningen ”Alla ska inte längre med...” får mig att rysa och tänka på den klassklyfta som faktiskt inte särskilt sakta arbetas fram – nej, den formligen rusar fram och tar med sig allt i vindfånget. Nu står återigen Ånge i blåsten. För det här handlar inte bara om musik. Det här handlar inte bara om en av de viktigaste grunderna till Ånge i dag; band som gör mer reklam för Ånge än vad kommunen själva lyckats med …

Jag menar, ordet ”avkrokar” – vem lockar det egentligen?

Det här handlar om framtiden, samhället, välbefinnande – det här handlar om Ånge kommun. Vi väljer vilket samhälle vi ska leva i, för visst lever vi i en demokrati? Jag har för mig det i alla fall. Och nu har vi möjlighet att sätta ner foten och peka ut rätt håll åt politikerna igen, för de verkar ha gått vilse i alla korsningar.

Dans- och teaterlärarna försvann; det blev indragningar. Bild ingår i undervisningen i grundskolan – vi lär oss rita ordentliga horisonter mitt bland alla flygande hormoner. Posten, Trafikverket, SJ, förskolor, skolor, Migrationsverket …

Jag vill inte ens tänka på vad mer som har dragits in eller haft nerläggningshot som mörka moln över sig. Polisen hämtar en familj på tre barn och två vuxna mitt i natten för utvisning, de som bott här i elva år. Samtidigt åker ett gäng från kommunen till Holland för att locka holländare att flytta till Ånge.

Sedan har vi politiker som inte vågar ställa ner foten och säga: ”Så här gör vi, och det med basta!”. Det är något som är fel.

Takida får 35 000 för att nämna Ånge på sina spelningar, Ånge Kabaré får inte ett rött öre i sponsring trots att det innefattar barn-, ungdom- och vuxenverksamhet samt reklam för kommunen då läktaren gång på gång fylls av folk.

Kommunalrådet springer ifrån regnet under en föreställning medan 200 andra personer sitter kvar. Före detta kulturchefen tänkte inte medverka under kulturnatten och fick rungande applåder vid sina sällsynta kulturbesök. Det är något som är fel.

Och nu vill humanistiska nämnden – vars ordförande sitter med i ABF och därmed ”borde” vara kulturintresserad och vars andra ledamöter har och har haft sina egna barn medverkande i musikskolan och har själva hämtat och lämnat och suttit på konserter – vill banta bort 450 000 kronor från musikskolan.

Ånge kommun är en kulturkommun och borde marknadsföras så. Men vad blir vi nu?

Maria Gustafsson

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!