Naiva politiker organiserar bort den lokala polisen

Svensk polis står inför ett strukturellt dilemma som innebär att man å ena sidan måste bedriva ett lokalt förankrat arbete samtidigt som man måste hantera annan brottslighet.

Med bred politisk enighet och utan egentlig debatt föreslår Polisorganisationskommittén att polisen i likhet med många andra myndigheter bör organiseras nationellt. Påhejade av personal som sätter sitt hopp till allt annat än dysfunktionella styrformer, är politikerna nu på väg att hantera organisationen som en labbråtta.

Kommittén anser att Försäkringskassans verksamhet och organisation i flera avseenden kan jämföras med polisens verksamhet. Konstaterandet följs inte upp med någon närmare motivering, men den reflekterande gör sig påmind om att polisen unik såtillvida att man har våldsmonopol och att dess framgång i hög grad förutsätter allmänhetens förtroende och stöd.

En annan högst avgörande skillnad är att den polisiära organisationen och dess verksamhet är komplex, något som gör att politiker sällan lyckas styra den framgångsrikt.

Hemma är det i regel bara att trycka på strömbrytaren och så tänds ljuset. Då det kommer till komplexa organisationer sker trycket med hjälp av olika styrmedel, men med skillnaden att om lampan tänds så gör den ofta det långt efter det att rummet lämnats.

Bakgrunden till de polisiära styrproblemen ligger i en konflikt mellan svårförståeliga polisiära fenomen och en politisk övertro till att styra arbetet genom text.

Genom den starka poliskulturen hålls brottsförebyggande-, och långsiktigt arbete tillbaka av reaktiva traditioner. En annan påverkansfaktor är att det inom kåren finns en utbredd övertygelse om att den bästa bedömningen av hur polisarbetet ska utföras, görs av poliserna själva, och inte av lekmän såsom politiker, akademiker eller polischefer. Mot denna bakgrund tolkas texter ofta på det sätt som bäst gynnar det arbete som poliserna själva anser ska utföras.

Vad kommittén inte alls beaktar i sin utredning är att poliser på de lägre nivåerna generellt sett en större frihet än sina överordnade, något som bland annat kommer av att de utifrån sin stora arbetsbörda har att göra prioriteringar av olika slag. Den polisiära makten finns därför centrerad till organisationens botten och att det är här den verkliga politiken utformas.

I syfte att balansera upp centraliseringsmantrat är kommittén noga med att betona vikten av en lokalt förankrad polis, varför de föreslår att den nya polismyndigheten ska ha ett uttalat samverkansansvar med landets primärkommuner. Skrivningen bör ses som ett uttryck för en naiv tro om en politisk reforms genomslag, något som kommer av att man inte beaktat att de reaktiva traditionerna kommer att växa sig starkare i en centraliserad organisation.

Vid ett Almedalsseminarium anordnat av stiftelsen Tryggare Sverige redogjorde undertecknad och andra forskare för ovan förhållanden.

Charlotte Nordström (M), som också deltog i seminariet och som suttit med i Polisorganisationskommittén stod fast vid att deras förslag är väl underbyggt och motiverat. Tomas Rudin (S) var mer reflekterande i sitt anförande och menade att det kanske finns anledning att ompröva ställningstagandet om nu experterna är så kritiska.

Frågan som kvarstår är i vilken utsträckning det går att styra polisen mot enhetlighet och lokal förankring efter det att poliskultur, texttolkningar och maktförhållanden har gjort sitt.

Patrik Thunholm,

polis och rättsvetare

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Dela
  • +1 Intressant!