Osund nationalism

I dag inleds fotbolls-EM i Polen och Ukraina. Sveriges matcher kommer alla att spelas i Ukraina, om man nu inte överraskar alla och vinner sin grupp. Vi är många som kommer att heja på Sverige. En del gör det på plats, de flesta gör det framför teven. Det är en nationalism som sällan eller aldrig blir farlig.

En helt annan sort finns i Ukraina. Fast det märkliga är att västvärlden knappt ser problemet. Ukraina har egentligen aldrig varit ett eget land. Det har ingått i ett imperium där den store grannen Ryssland, tidigare i historien Moskva, varit ledande. Det bor i dag en stor rysk minoritet i landet. Främst i öster där en stor gruvregion tillfördes Ukraina på 50-talet. Då införlivades också Krim med Ukraina. Ingen kunde då föreställa sig Ukraina som ett eget land. Det faktum att Ukraina och Vitryssland hade egna platser i FN sågs mer som ett sätt för dåvarande Sovjetunionen att utnyttja sin maktposition efter de allierades seger i andra världskriget.

Ukrainskan skiljer sig inte så mycket från ryskan. Men nu görs allt för att öka skillnaden, till exempel vid transkribering till latinsk stavning. Det påminner om hur serbo-kroatiskan nu uppfattas som två olika språk. Sånt sker när skillnad i nationalistisk nit, föga rationellt, betonas före likhet.

Det är en utveckling som stärkts sen EU beslutade att godta att länder som Sovjetunionen och Jugoslavien skulle få delas upp. Däremot skulle de delrepubliker som då blev stater inte få delas. Allt gynnade de krafter som tjänade på splittring. Utrikesminister Carl Bildt (M) berättade efter kriget i Georgien 2008 öppet om denna överenskommelse från hans tid som statsminister. I Jugoslavien ledde sönderfallet till krig. Bildt har senare förstått att erkännandet av Kroatien blev förödande främst för Bosnien. Beslutet att delrepublikerna skulle hållas samman har vidare lett till krig både i Kosovo och i georgiska utbrytarenklaver.

I Rysslands närhet har det inte gått så långt. Ryssarna har visat stort tålamod trots att i exempelvis Lettland och Estland, stora ryska minoriteter inte ens fått bli medborgare i de länder där de är födda. I Ukraina ledde förslaget om att ryska skulle få bli ett officiellt språk i vissa regioner bara häromveckan till slagsmål i parlamentet. Så tokigt slår inte sällan nationalismen.

Det stora problemet är ändå att nationalismen står i vägen för demokratin. När den orangefärgade revolutionen utbröt stod kravet på demokrati i centrum, men då den kombinerades med ukrainsk nationalism så gavs det tidigare styret chans att återkomma när de ledande nationalisterna Jusjtjenko och Timosjenko kom att bekämpa varandra lika intensivt som man dessförinnan sökt makten tillsammans.

Dagens president Janukovitj är en oligarkernas regent. Han styr för de rika, med hjälp av stödet från en stor rysk minoritet där många är arbetare. Åter slår nationalismen fel. Att Timosjenko sitter fängslad är märkligt eftersom hon fängslats för något som borde lösas på politisk nivå. Fast frågan är om någon av de styrande kan ses som oskyldig. Ukraina behöver demokrati. Den hindras av osund nationalism.

Dela
  • +1 Intressant!