Annons
Annons
Annons

Trixar i stället för att bygga

När Tage Erlander fick frågan vilket råd han skulle ge ett ungt bostadslöst par i Stockholm svarade han att de ”får väl ställa sig i bostadskö (som var jättelång). Det efterföljande kommunvalet, 1966, blev ett rejält bakslag för Socialdemokraterna. När Olof Palme i en senare partiledarutfrågning ställdes inför ett likartat dilemma, bostadsbristen bland unga i storstadsområdena, tvingades Palme konstatera att det byggs för lite och det som byggs kostar alldeles för mycket. Känns det igen?

Bostadsbristen är ett av politikens tidslösa problemområden. Därmed inte sagt att bostadspolitiken alltid har sett likadan ut. Ungefär samtidigt som Erlander gjorde sitt vingliga uttalande, påbörjades de väldiga investeringar som gick under namnet miljonprogrammen: ett av efterkrigstidens stora samhällsprojekt. Därefter har statens roll som ekonomisk understödjare av bostadsproduktionen gradvis minskat, liksom bostadsbyggandet.

Under regeringen Reinfeldt har problemen kulminerat, vi ser en akut bostadsbrist i framför allt storstäderna, samtidigt som de politiska ambitionerna nått nya bottennivåer. Det enda borgerligheten med säkerhet lovat är att de statliga investeringsbidragen inte kommer åter. Så hur ska bostadsbristen lösas? Var ska ungdomen bo, hur ska de ha råd med hyrorna? När tidigare bostadsminister Mats Odell (KD) föreslog att studenter alltid kan söka plats som inneboende, var det inte bara en märklig idé utan en god sammanfattning av regeringens bostadspolitik: ministrar ger sina personliga bostadstips och lanserar speciallösningar som i bästa fall ger marginella effekter.

”Marginell” är just det ord som regeringen själv använder för att beskriva effekterna av de förslag som lägga fram i vårpropositionen, en förlängd skattelättnad för nybyggnationer och sänkt fastighetsskatt för hyreshus och bostadsrätter. Regeringen vill även se förmånligare villkor vid andrahandsuthyrning; bostadsrättsinnehavare ska kunna inkludera kapitalkostnader i hyran och slippa inhämta tillstånd från styrelsen. Här finns en potential att höja nyttjandegraden inom det existerande bostadsbeståndet. Problemet är att förslaget inte svarar mot behoven hos den stora gruppen unga bostadssökande. Priserna är höga i storstaden och därmed också räntekostnaderna, särskilt om man använder Fredrik Reinfeldts eget exempel med en bostadsrätt som köpts för åtta miljoner. Det kan innebära överförda räntekostnader på 20 000 i kronor – i månaden!

Statsministern framstår som lika aningslös som en gång Tage Erlander.

Skillnaden är att Erlander faktiskt satte spaden i marken medan Reinfeldt hoppas att någon annan ska göra det.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons